2008-12-01

– Nu borde LO och IF Metall deklarera att det är kamp för sextimmarsdagen som gäller
Proletären träffar Ola Kuremyr som har jobbat tjugo år på Sandvik. Han har varit med om lågkonjunkturer tidigare men aldrig sett varsel i sådan omfattning som förra veckan bjöd på. Hur är stämningen inne på Sandvik efter varslet?
– Rent spontant skulle jag svara att vi alla går och tänker: Vad händer med just mej och mina nära och kära? svarar Ola Kuremyr. Varslet kom inte som en chock, däremot att det skulle röra sej om 1.500 varav 900 i Sandviken. Sandvik Material Technology har gått för fullt i flera år nu. Även om en viss avmattning skett sista halvåret. Höga skiftgångar med fyra- eller femskift har blivit en vardag. Många nyanställningar, både fasta tillsvidare och visstidare. Många övervintrande sommarvikarier.  
Ola Kuremyr berättar att det är många yngre med nyetablerade familjer och högt belånade boenden som inte mår bra just nu. Den här gruppen är särskilt utsatt då Ola Kuremyr spår att huspriserna kommer att rasa markant. De blir dubbelt drabbade. Det finns även stora grupper som bara har något år kvar till pension men om dessa kan vänta sig ett erbjudande av vikt, något som inte får för stora återverkningar på den slutliga pensionen, är osannolikt.
– Vi får helt enkelt vänta och se, säger Kuremyr och fortsätter. Ovissheten är naturligtvis det värsta. Alla vill veta vad som kommer ut av varslen så fort som möjligt. Men beskedet från företaget är att nu stundar diskussioner och förhandlingar med facken. Detta kan dra ut på tiden och troligtvis kommer inget bli klart innan jul och nyårshelgerna.

Vad gör facket i den här situationen?
Det finns ett utbrett stöd för IF Metalls ordförande Bosse Boström. Han har en lång erfarenhet att arbeta fackligt på Sandvik och han har tidigare på ett förtjänstfullt sätt lyckats driva fram lösningar för arbetarna som en gång valt honom.
– Boström uttalade sig i media och sa att han ändå trodde att man kunde hitta lösningar, via äldreavgångar samt utbildningspaket, för två tredjedelar av de varslade. Vi får se om det kommer något
krispaket eller förslag från facket, än så länge är det bara att vänta och se, säger Kuremyr.

Las i fara
– Det är dock oroliga tider då Las diskuteras friskt. En poäng med att hävda lagen om ”sist in först ut” är att man kan göra det så smärtsamt för företagen som det bara går, att göra sej av med personal. Men för att inte totalt sänka hela verksamheter ger Las ändå utrymme för undantag av ett fåtal nyckelpersoner. Detta borde knappast vara aktuellt på kolletivsidan. Eventuellt kan det finnas dylika specialkompetenser på tjänstemannasidan.
– Vår klassfiende Svenskt Näringsliv vill som bekant vända ut och in på rättvisan och enbart hävda att kompetensen ska styra vilka arbetare som ska ratas. Detta öppnar för godtycke och subjektiva bedömningssjäl i en utav dom viktigaste frågorna i en människas liv!
– Men tyvärr så brukar det låta som så, att om företagen får diktera villkoren, om vilka som ska skickas ut, så kan man tänka sej att pruta lite på hur många som slutligen förlorar jobbet. Tror någon på det? Inte då jag. Man har inte en kotte för mycket anställd. Punkt slut! Vi arbetare förväntar oss stormöten på Folkets Hus, nu om någonsin behöver vi samlas och hjälpas åt att stötta varandra, peppa varandra att ta ansvar för vår framtida utveckling.

Dela på jobben
– Det är i sådana kriser som det socialistiska alternativet måste bli ett alternativ att räkna med. Krav från arbetare att dela på jobben, att införa sex timmars arbetsdag är ett måste.
• Hade det kommit några förvarningar att varsel skulle utlysas?
– Vi på min maskingrupp hade dagen innan informerats om neddragningen på skiftform samt informerats om beläggningen på vårt lilla avsnitt. Men detta varselbesked var väsensskilt och av en totalt annan dimension.
– Visst har vi anat att finanskrisen någon gång skulle nå Sandvik då arbetskamrater som är verksamma tidigt i produktionsprocessen berättat att stålverket bara gått några dagar i veckan senaste månaden. Dessutom hade vi redan fått kraftiga effektiviseringskrav i senaste bokslutet. Men företaget valde först att slussa in de bortrationaliserade i ett utbildningsprogram för att rida ut, som man då trodde, en konjunktursvacka och behålla kompetens inom företaget, berättar Kuremyr.
900 arbetare är väldigt många för en liten ort som Sandviken?
– Varslet är ett dråpslag för Sandviken som ort. Det är inte bara industrin och industriarbetarna som far illa. Sandviksvarslet drar säkert med sig det dubbla ”i fallet” så att säga. Hos underleverantörer och gemensam sektor.
– Sedan några år tillbaka har Sandvikens kommun och Gävleborgs Landsting redan under högkonjunktur stängt skolor och slagit igen sjukhus. De har skurit ned servicen till de äldre, jag kan bara ana vad detta får för följder. Vi får dock inte glömma att detta inte är det enda varslet i länet. I Gästrike Hammarby har Stora Enso stängt en fabrik. I Norrsundet har pappersbruket likaså börjat stänga och sist men inte minst papperstillverkaren Korsnäs som även de aviserat stora uppsägningar.
– Uppförsbacken har tyvärr bara börjat och personligen tror jag inte att det var det sista vi får höra från Sandvik i detta sammanhang, säger Ola Kuremyr.

Dyster jul
Vad händer nu?
– Ingen, varken hög eller låg, i företaget har varit med om en sådan här situation. Den globala finansiella tsunamin har nått stora trygga Sandvik i det annars trygga och trivsamma lilla Sandviken. Julen -08 blir nog varken vit eller röd, snarare nattsvart, konstaterar Ola Kuremyr.

TOBIAS FORSBERG
Proletären 48, 2008
Tillbaka