Ut ur Afghanistan!
2010-02-10
Ytterligare två döda svenska soldater får inte krigsminister Sten Tolgfors att tveka det minsta. Han försvarar ståndaktigt Afghanistaninsatsen.
”Vi skulle inte ha soldater på plats om det inte fanns risker, då skulle vi gå direkt på bistånd. Det här understryker snarare att säkerhetssituationen är sådan att det verkligen behövs en militär närvaro på plats i Afghanistan”, sa han till Sveriges Radio i söndags.
Tolgfors har lärt sig läxan. Utländska soldater skapar säkerhet och fred vilket möjliggör bistånd, demokrati och kvinnofrigörelse…
Det är vad de länder som har ”militär närvaro” i Afghanistan påstår. Afghaner utanför den smala kretsen av krigsherrar och korrupta makthavare i Kabul ger en annan bild.
”Närvaron av 90.000 utländska soldater från 42 länder har inte förändrat något till det bättre för afghanerna. 85 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Afghanistan är idag ett av de mest korrumperade och osäkra länderna i världen”, sa Mariam Rawi, från Revolutionära afghanska kvinnoförbundet (Rawa), när Proletären intervjuade henne i höstas.
Då hade Barack Obama precis fått Nobels fredspris, efter att ha beslutat om att trappa upp kriget i Afghanistan. Det var en strategi som möttes av protester.
”Skicka hit 30.000 lärare istället. Eller 30.000 ingenjörer. Men skicka inte fler trupper – det kommer bara att leda till mer våld”, sa Shukria Barakzai, en av ett femtiotal afghanska parlamentsledamöter som motsatte sig truppförstärkningen.
Hennes farhågor har besannats. 2009, det första året med Obama som president, blev det dödligaste hittills under kriget. Fler mördade afghaner betyder ökad vrede mot de utländska soldaterna. Vilket ger fler unga afghanska män i ockupationsmotståndets led. Med den naturliga följden att dödssiffrorna stiger också för ockupationssoldaterna.

Vore det möjligt att skicka lärare eller ingenjörer eller varför inte läkare istället för soldater, såsom Shukria Barakzai föreslår?
Faktum är att det Tolgfors hävdar är omöjligt redan förekommer. Internationella Röda korskommittén (ICRC), som verkat i Afghanistan i 30 års tid, finns på plats till och med i talibanernas starka fästen. När den brittiske Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk reste runt i Afghanistan hösten 2008 besökte han det ICRC-stödda sjukhuset i Kandahar. Robert Fisk har efteråt rapporterat om Internationella Röda korskommitténs humanitära insats i ”talibanstaden”, en insats som utförs utan ”militärt beskydd”. Förklaringen till att Röda korset kan verka i Kandahar är att organisationen inte blandar samman sitt humanitära arbete med de krigförande truppernas verksamhet.
Röda korset är också allvarligt bekymrade över att utvecklingen går åt fel håll.
”Den afghanska befolkningens lidande har nått nivåer som helt enkelt är outhärdliga i många avseenden”, sa ICRC:s Pierre Kraehenbuehl på en presskonferens i Tokyo för ett par veckor sedan.

Man kan ibland undra om Tolgfors, Reinfeldt och övriga som de senaste dagarna så ihärdigt försvarat Sveriges krigsinsats i Afghanistan är naiva eller rent av dumma.
Så är det naturligtvis inte. De vet vad som händer. Och de ljuger det svenska folket rakt upp i ansiktet, eftersom sanningen om varför de utländska trupperna är i Afghanistan vore omöjlig att få folkligt stöd för.
De afghaner som har genomskådat västs koloniala strävanden nonchaleras av de svenska beslutsfattarna och de stora medierna. En av dessa nedtystade röster är den tidigare parlamentsledamoten Malalai Joya. När hon vid 27 års ålder valdes in i det afghanska parlamentet 2005 kritiserade hon de mäktiga krigsherrar och krigsförbrytare som också tagit plats i församlingen.
2007 stängdes Malalai Joya av från sitt uppdrag, efter att hon i en tv-intervju liknat parlamentet vid ett zoo. Idag lever hon med livvaktsskydd och kan inte framträda öppet i sitt hemland.
I brittiska New Statesman 25 januari i år säger Malalai Joya följande om krigets syften och västs agerande:
”Vi afghaner vet mycket väl att USA och dess allierade ockuperade Afghanistan för sina egna strategiska, ekonomiska och regionala intressen och inte bryr sig om vårt folks önskningar. ’Befriandet’ av den afghanska kvinnan stod aldrig på den verkliga agendan. Det är bara en lögn. Den så kallade frihet som USA gett Afghanistan uppskattas främst av krigsherrarna och drogbaronerna, som är fria att fortsätta begå brott och handla med droger […]
Vårt folk vill ha demokrati men vet nu att ockupationen aldrig kommer att ge dem demokrati. Därför att demokrati utan oberoende inte betyder något. När det afghanska folket reser sina röster för oberoende kallar västerländska krafter dem för ’klantänkande’ eller ’odemokratiska’, medan de barbariska krigsherrar och talibaner som accepterat USA:s ockupation och sitter i parlamentet kallas ’demokrater’.”
PATRIK PAULOV
Proletären nr 6, 2009